Jag tycker kärlek är när två människor älskar att vara med varann. Man ska inte känna svartsjuka (även fast man oftast gör det mer eller mindre), man ska känna att man kan vara sig själv. Det ska kännas naturligt, man ska känna sig trygg och säker. Man ska inte känna sig att man ska oroa sig över någonting.
Man ska vara två människor som fortfarande har sina fötter på jorden. Man ska vara medveten om livet utanför deras relation. Jag tycker inte man ska vara som "ett" med varandra. Jag tycker snarare att man ska lära känna personen och på så vis veta hur han/hon fungerar. Nu låter ju det som att det är exakt samma sak. Men nej, jag vill inte känna från början att jag är ETT med den andra. Jag vill lära känna honom/henne, jag vill bygga en relation utifrån vänskap. Jag vill fortfarande att det ska vara två själar, två kroppar och två hjärtan. Jag vill att det ska vara naturligt. Inget dramafilm då tjejen i filmen gör slut med mannen för att mannen inte gjorde som kvinnan tyckte han skulle göra och sedan blir tillsammans i slutet för att hon har på något konstigt vis "tvingat" honom till att inse sitt fel, vad han nu gjorde för fel (sen beror det ju på vad mannen i fråga gjorde också, men ändå). Oj oj, nu blev det massa babbel. Nu ska jag sluta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar